Nedan finns några av de vanligaste termerna förklarade. Asterisk (*) anger att ordet är ett separat uppslagsord.
Adaption – även adaptation. En förvandling från en form till en annan, till exempel Cyrano de Bergerac som blev Roxanne eller Romeo och Julia som blev West side story.
Anföring – det någon säger, ofta i en dialog*, men även i en monolog*.
Anföringstecken – typografisk symbol som omger eller inleder anförande*. Det finns tre huvudsakliga: pratminus*, citattecken* och fnuttar*.
Anföringssats – ett bihang till ett uttalande för att beskriva talare och sätt att framföra uttalandet, till exempel ”sade hon” eller ”skrek hon”.
Anslag – det första som äger rum i en text och som är tänkt att väcka intresse.
Antagonist – motståndaren i texten. Måste inte vara en skurk. Hjälper till att skapa konflikt*.
Backstory – en rollfigurs historia innan berättelsen börjar.
Baksida – den del av en bok som i de flesta västerländska kulturer är fästa vid ryggen* på dess högra sida, och ofta består av en lockande beskrivning av bokens innehåll och ISBN* samt ibland en kort författarpresentation.
Berättare – en rollfigur* som ger röst åt en berättelse och avgör vad som ska vara med och hur det ska berättas. Till exempel Dr Watson som berättar om sin vän Sherlock Holmes. Kan även vara anonym eller otillförlitlig. Skiljer sig från synvinkel*.
Berättarröst – berättarens* stil och personlighet, vilket påverkar berättelsens
Betaläsare – från ”betaversion” (ofärdig produkt), den eller de första personerna som läser en text. Ofta en närstående till författaren, utan dramaturgisk utbildning. Se även lektör*.
Biintrig – det som berättelsen också handlar om. Ofta kortare och mindre komplicerad än (huvud)intrigen*. Till exempel Sven Melanders rollfigurs jakt på Pepes Bodega i Sällskapsresan.
Bruksprosa – text som läses av informations- snarare än underhållningsskäl, till exempel manualer eller myndighetsutskick.
Brödtext – standardtexten i ett manus*, d.v.s. det som inte är rubriker, ingresser, bildtexter eller på annat sätt är markerat.
Byline – den ytterst korta presentation, ibland med bild, av en skribent som publiceras med exempelvis krönikor och kåserier
Båge – en utveckling eller gradvis förvandling för en eller flera rollfigurer.
Citattecken – ”, typografiskt tecken omkring anförande för att ange exakt uttalande. Ofta används istället pratminus.
Deus ex machina – bokstavligen ”gud ur maskin”, från det antika dramat där gudar kom ner från Olympen och löste konflikten. Sedan länge ett illa ansett dramaturgiskt verktyg.
Dialog – när två eller fler rollfigurer diskuterar. Ska uppfylla något eller flera av följande fyra kriterier: Informera, Föra handlingen framåt, Karaktärisera eller Ge uttryck för tankar och känslor (= IFKG). Bör utformas så att den är varierad.
Disposition – även struktur. Hur en text är upplagd. Rätt disponerad har en text en intresseväckande inledning och ökar i intensitet efter hand så att det är svårt för läsaren att sluta läsa.
Dramatisk kurva – en grafisk presentation av en texts idealiska disposition*, ofta liknad vid en fiskrygg, med en ökning i början som sträcker sig över mitten, där den senare trappas av, för att senare stiga skarpt och högt, men därefter ännu brantare gå ner till nolläget.
Dramatiska vändpunkter – händelser eller utvecklingar av stor betydelse för intrigen* och/eller rollfigurerna*, och ger upphov till nya, mer intensiva faser av berättelsen.
Dubbel horunge – se horunge*.
Epilog – ett kort avslutande avsnitt i en berättelse, efter dess klimax*. Motsvaras i textens början av prolog*.
Exposition – information som läsaren eller publiken behöver för att förstå en berättelse, till exempel var och när berättelsen utspelar sig. Kan ske via dialog*, beskrivande text eller textskyltar (som de inledande texterna i Star Wars).
Fnutt – (‘), egentligen apostrof. Ett anföringstecken* som omger anförande*, men mindre vanligt på svenska än pratminus* och citattecken*. Dessutom använt vid sammandragningar, till exempel ”i sta’n”.
Framsida – den del av en bok som i de flesta västerländska kulturer är fästa vid ryggen* på dess vänstra sida, och ofta består av bokens titel och författare, samt en bild.
Följebrev – ett meddelande som författare använder för att presentera sitt manus* för en tänkt förläggare på ett intresseväckande sätt.
Genre – ordagrant ”sort”, en standardkategori inom litteratur med många gemensamma drag, samt en målgrupp som är bekant med dessa drag. Inom den episka huvudgenren finns många undergenrer, såsom deckare, historiskt drama, romantik och fantastik, vilka ofta har flera undergenrer.
Gestaltning – levandegörande beskrivning av natur, känslor, rollfigurer*, etc. Ofta sammanfattad genom aforismen ”show, don’t tell”.
Grafik – alla sorters illustrationer, tabeller, flödescheman och andra utsmyckningar som kompletterar text för att skapa förståelse eller förbättra synintrycken av en bok.
Hjälte – en arketypisk sorts rollfigur vars funktion och drivkraft är centrerad kring att rädda andra. Sammanblandas ofta med – och kan vara samma sak som – protagonisten*.
Horunge – inom typografin* en ensam rad i ett längre stycke som sträcker sig över en sidbrytning, oftast så att ett styckes sista rad kommer först på nästa sida. Dubbel horunge eller änka är beteckningen för motsatsen, d.v.s. ett stycke som inleds med en ensam rad på en sida. Bägge varianterna anses vara tecken på dålig sättning*.
Ingress – ett intresseväckande inledande stycke i framför allt journalistisk text, strax under rubriken*, som vanligen sammanfattar det viktigaste ur brödtexten*.
Inlaga – ”sidorna i en bok”, det som är med i det huvuddokument med hela manuset* som sätts* och skickas till tryckeri, till skillnad från omslaget* som skickas i ett separat dokument.
Interpunktion – bruket att sätta ut skiljetecken i en text för att underlätta läsning.
Illustration – en form av grafik* som består av fotografier, teckningar eller målningar. Används mycket sparsamt i skönlitteratur för vuxna, men frekvent i facklitteratur. Färgillustrationer samlas ofta ihop i grupper för att sänka tryckkostnaderna.
Intrig – en händelsekedja med en eller flera rollfigurer*, centrerad kring en konflikt*, med en tydlig lösning.
Karaktär – se rollfigur*.
Klimax – ett kort, intensivt skeende, ofta centrerad kring en konflikt*. Figurerar i ökande intensitet genom berättelsen. Kräver att något riskeras. Se även västgötaklimax*.
Korrekturläsning – en genomgång av språkriktighet, feltryckta tangenter och konsekvensproblem i en text. Svårt att göra i sin egen text. Görs efter att lektör* och redaktör* gjort sina respektive jobb.
Kurva – se båge*.
Lektör – en professionell läsare som går igenom en text, ger råd och tips till författaren för att texten ska bli bättre och svarar på frågor. Se även betaläsare*.
Manus – från ”manuskript” (‘handskrift’), en text i så färdig form som författaren varit kapabel att framställa, inklusive korrekturläsning* och ibland även sättning*.
Mentor – en rollfigur som fungerar som guide och rådgivare åt protagonisten*. Till exempel rektorn Dumbledore i Harry Potter.
Omslag – en boks utsida, vilket omfattar framsida*, rygg* och baksida*.
Perspektiv – även synvinkel. En textmässig ingång till hur en berättelse skildras. De huvudsakliga varianterna är förstapersonsperspektiv (”Jag ser…”) och tredjepersonsperspektiv (”Hon ser…”). Hänger ihop med vilka scener som kan tas med och hur dessa skildras. Sammanblandas ofta med berättare*.
Plott – se intrig*.
Pratminus – även talstreck, ett anföringstecken* som inleder ett anförande*. Används ofta istället för citattecken*. Inom journalistiken används begreppet också som en synonym till citat: ”Jag fick ett pratminus av politikern.”
Prolog – ett kort, inledande avsnitt i en berättelse. Motsvaras i slutet av en epilog*.
Protagonist – den rollfigur* i en berättelse som ”det handlar om”. Inblandad i en konflikt* med antagonisten*. Behöver inte vara en hjälte*.
Redaktör – en förlagsanställd som går igenom texten mycket noggrant och tillsammans med författaren hittar det bästa sättet att uttrycka sig, vanligen med stor hänsyn till såväl språk som dramaturgi.
Rollfigur – en person, en varelse, ett djur eller liknande som personifierar en ståndpunkt i berättelsens konflikt och/eller har en roll i berättelsens intrig och/eller karaktäriserar berättelsens universum. Några av de vanligaste funktionerna är protagonisten*, antagonisten* och mentorn*.
Rubrik – den överskrift som finns placerad som sammanfattning över ett avsnitt.
Rygg – den del av en bok som på utsidan av boken motsvarar där manusets* blad är limmade och ofta är den del av boken som står utåt i en bokhylla så att maximalt antal böcker är synliga. Innehåller ofta författarens namn och bokens titel.
Sakprosa – se bruksprosa*.
Satsyta – den del av en sida i en bok där det finns text eller grafik*, d.v.s. mellan marginalerna åt de fyra hållen.
Skrivcoach – en professionell personlig tränare för författare som följer med under skrivprocessen, hjälper till vid problem, inspirerar och även rådger författaren inför bokens fortsatta öde.
Språkkonsult – en professionell granskare av stil och språkriktighet i bruksprosa*.
Synvinkel – se perspektiv*.
Sättning – färdigställande av textens utseende inför tryck, med hjälp av mer avancerade verktyg än ordbehandlare. Omfattar såväl placering av grafik* som undvikande av horungar* och felaktiga avstavningar, samt val av typsnitt*.
Tema – det som berättelsen egentligen handlar om, under ytan. Ofta ett ”evigt” budskap, till exempel att ”den som gräver en grop, faller ofta själv däri”.
Tryckyta – det tryckbara området på ett ark. En standard som tryckmaskinen bestämmer utifrån dess kapacitet att komma ut till papprets kanter. Detta är intressant för den som gör sitt eget omslag* att kunna.
Typografi – konsten att utforma manus* så att de blir lätta att läsa, estetiskt tilltalande och undviker problem vid tryckning. Omfattar bland annat val av typsnitt* och illustrationer*.
Typsnitt – även teckensnitt (även om det formellt är en skillnad), det formgivna utseendet på bokstäver, siffror och andra tecken. Huvudsakliga grupper är seriffer/serifer (med ”klackar”, som Times New Roman) och sans-seriffer/sans-serifer (utan ”klackar”, som Arial). Vanligen används seriffer till brödtext*. Delas in i olika familjer. Finns i olika grundformer (såsom kursiv) och grovlek (såsom fet).
Västgötaklimax – när klimaxen* avslutas för tidigt eller på ett otillfredsställande sätt.
Änka – se horunge*.
Lektörsförbundet 